photolines, by nicole

iallfall.. sommarlover började och jag var pepp på livet. min pojkvän från usa kom äntligen hit, och vi spenderade nio  underbara dagar tillsammans. det måste varit de bästa dagarna i mitt liv. jag har aldrig känt mej nära någon, älskat någon på det sättet, somnat bredvid någon, vaknat upp bredvid någon och bara tittat in i hans gröna ögon som nyfiken också tittade fram bakom kudden. varenda sekund tillsammans med honom var något jag aldrig upplevt förut. baraa tt krama någon, fri tillgång till kyssar när man ville, min första kyss?! allt var galet, jag är 17 och hade aldrig kysst en annan kille. sen hände allt på samma gång och det försvann också allt.. på samma gång. var nu typ 5 dagar sen han åkte.. javlar vad jag grät..

tårarna började rinna kvällen innan när han började packa. vi ville stanna uppe hela natten men somnade utan att vi visste om det.. jag vaknade stirrandes på en rygg jag skulle vakna upp till för sista gången nu, grät i 45 minuter innan jag väckte honom med mina tårar. jag grät när han tog sin morgoncigg på terassen.. när vi gick mot bilen, när vi satt tillsammans, tätt intill i baksätet grät jag. han torkade mina tårar och gav kysste mej. mer tårar. På flygplatsen stimmade vi runt ett tag, tårarna rann, när vi närmade oss incheckningen och han skulle försvinna.. folk började stirra på den hulkandes lilla tjejen och kramade om killen som förgäves försökte trösta mmed ord som vi ses ju snart. sista kyssen, sista kramen, han gick, jag gick in i min pappas armar som stod bredvid och grät.. det gjorde så ont. vi stod och tittade på honom när han åkte upp i rulltrappan, vinkade, och innan han försvan bakom en stolpe, bakom alla mina tårar, lyfte han en hand och blåste iväg en kyss.

jag grät högt påväg till bilen, brydde mej inte om folk som tittade. grät i bilen hem. grät hemma. pappa började gråta. vi stod där jag och landon nyss suttit under en filt och hållt händer. alla grät. himlen grät. jag grät i bilen påväg mot tåget, jag grät på tåget mot borlänge. kom dit träffade mamma och lyckades hålla uppe en någorlunda min tills vi kom till stugan. jag grät i min kudde, sov någon timme, vaknade och grät. ringde min faster, gick ut och grät. satt ute med mamma och syster och grät och pratade.

mitt grinande kändes inte längre främmande eller konstigt. att bara brista ut i gråt kunde jag göra när som helst. jag gjorde det också. tillslut skrev han på skype, han hade nu kommit till usa, inte ända hem, han hade 2 flyg kvar, men han hörde av sej, han existerade, bara inte i mina armar som tidigare. där började tårarna sluta..

Där är min historia. jag är fortfarande i chock efter allt. vill ingenting, gör ingenting, gråter inte men ler inte heller.. men jag visste väl att för något så underbart, var jag tvungen att betala dyrt i smärta.